Madonna

 
 Kan själv.... var något av de första sammansatta ord jag lärde mig säga. Jag var kanske 1½ år och ville klä mig själv. Det orsakade stor förtjusning hos föräldraskapet och dom berättade för alla. Pga uppmärksamheten sa jag det därför mest hela tiden. Och visst jag kunde mycket dock inte knäppa strumporna i livstycket hur än jag försökte.  Nu för tiden är det ju förstås inte så många som vet vad livstycke är men vi som är 50+ vet. En slags "body" i kraftig vit bomull. oelastisk, med 4 strumpeband att hålla upp dom kliande ullstrumporna med. Över alltihopa ett par kortbenta yllebyxor för värmens skull. Detta hade alla flickor på 50-talet. På 60-talet kom dom revolutionerande "kalasbyxorna" som helt enkelt var det vi idag kallar strumpbyxor alltså allt i ett. Då var det så fint att det brukades till kalas. Många förfasade sig också och kallade det djävulens påfund, liksom TV.

Nu har jag gjort det.... sytt min egen diakonskjorta, eller tröja rättare sagt. Sprang på en tunn fin polo för 98:- på HM.
Jag vek polonkragen först en gång, nålade fast smörpapper ovan och under, för att det inte skulle dra sig, markerade på papperet två streck och sen sydde jag helt enkelt två knapphål i samma färg som polon. Klart för insticket.
Sen vek jag en till gång och nästade för hand fast hela kragen mitt fram och mitt bak och på axlarna med några osynliga stygn. Det gick inte att sy en hel söm pga elasticiteten. Det funkade, nu skall jag hålla utkik efter ärmlös variant för varmare dar. Men det stora projektet blir att sy hela alltihopa från grunden i något fint material. Jag har skaffat mig en handledare ( hon vet ej om det) som gått före mig och gjort det, se länken Präst-Hanna.
Så visst jag kan själv
Jag har för övrigt varit på anställningsintervju igår, inte mitt drömjobb men ett jobb så länge.